Så förrädiskt materien vaggade dig in i själens dvala.
Fick dig att tro att livet handlade om ytlig distraktion.
Du glömde storheten i ditt hjärta.
Du jobbade och slet medan livsglädjen kvävdes av stress.
Du konsumerade friskt och ifrågasatte inget.
Den kortvariga lyckan ersattes snart av nya inbillade behov.
Själens rop drunknade i vardagens konstgjorda andning.
Kroppen protesterade och du tog ett piller till.
Ingen fråga ställdes om varför eller hur det hängde ihop.
Ditt korta liv var ju tvunget att levas till max.
Max konsumtion, max karriär, max underhållning, max vinst.
Men vem skulle betala för en förbrukad planet?
Dina barn, barnbarn eller barnbarnsbarn?
Till slut förstod du den kosmiska logiken.
Du själv skulle komma få ta rätt på den sargade jorden.
När det blev dags att återvända i ett kommande liv.
Vad du än trodde, fortsättning skulle följa.
Din själ ruskade på sig och du såg evigheten i dig själv.
