Genom vida tidrymder
sänkte sig själen ner.
Längre och längre,
allt djupare in.
Dold av skyddande höljen,
omsluten av materia.
Länge styrd av begär,
återvände hon sökandes.
Stunder av glädje fanns,
ofta var lidandet stort.
Det kära gled ur händerna,
lämnade ett öppet sår.
Lager efter lager föll tills
hon stod med blottat hjärta.
Nya värderingar vaknade,
värnade om Livet.
Så överlämnade hon sig
till något större bortom.
Fri från känslornas våld,
oberörd i själens varande.
Tacksam över livets gåvor
som nu uppenbarades
och flödade rikligt
ur osinlig källa.
Hon böjde sitt huvud
och sänkte sig på knä.
Ödmjuk inför livets rikedom
och sin ringa kunskap.
Steg för steg skingrades
illusionens dimmor.
Hon blickade ut från berget
och såg skönheten i allt.
Så stod hon i eget ljus,
stark och obunden
av världens glamour
och såg den större verkligheten.
Porten öppnades
och kronan gnistrade i ljus.
Det eviga livet uppenbarade
nya vyer av sanningen.
