Mänskligheten är i konstant utveckling, men visst önskar vi att världen vore en bättre plats. Vad kan vi då göra för att påskynda utvecklingen, den att utveckla vår högre medvetenhet?
Att våga förändra våra attityder är en bra början. Stolthet stänger bara dörrar för oss. Att hålla kvar vid attityden vi ofta hade som unga; ”jag kan och vet bäst själv”, tjänar oss inte. Med åren och livserfarenheterna kan vi så småningom lära oss att så inte är fallet. Vi växer i ödmjukhet. Men ofta är människan envis och lyssnar ogärna till dem med större erfarenhet och visdom. Om vi människor kunde erkänna detta faktum; att vi vet inte bäst och kan inte allt, det finns alltid mer att lära, att det finns alltid de som går före på vägen. Så kan vi växa vidare, både som individer, grupper och civilisation på den här planeten. Detta innebär ingen värdering, då vi alla bär på den gudomliga gnistan som gör oss alla lika. Ett barn i årskurs nio är inte mer värd än ett barn i årskurs 2. Det är bara ett konstaterande av faktum att vi är olika långt komna på vägen. En väg som vi alla vandrar utan undantag. Av medmänsklig kärlek kan de mer erfarna belysa vår väg. Vi är fria att visa vår villighet att lära, eller gå vår egen väg. Kan vi sluta omhulda det som håller oss kvar i det gamla och släppa gamla mönster, så kan vi frigöra oss och gå snabbare framåt. Genom att förändra oss själva, så kan vi skapa en bättre värld.
I vissa äldre kulturer har man använt sig av en klok metod. Där styr de äldste, de mest erfarna, de med mest visdom. Man låter dessa ta beslut kring frågor som rör gruppen. Varje individs gåva och talang tas tillvara där den bäst lämpar sig. De som är barn ska få vara barn, och successivt växa i ansvar, och de gamla och visa värnar om gruppens bästa. En modell väl värd att fundera på.
