Det känslomässiga lidandet upplever vi människor genom lägre mekaniska vibrationer i det emotionala höljet. Dessa lever sitt eget liv, och det krävs ansträngning för att inte identifiera sig med dessa negativa känslor.
Då de allra flesta ser livet ur ett ettlivsperspektiv blir allt lidande grymt och till synes meningslöst. Genom att se livet ur ett flerlivsperspektiv, vilket ger en högre förklaring till livets mysterier, så kan vi börja ana att det finns en orsak till det som händer oss. Att vi genom livets egen pedagogik samlar den eviga monadens erfarenheter, vilka leder oss fram till en allt högre förståelse för livets lagar och större allomfattande kärlek. Vi lär oss att förstå att det vi orsakar idag får en framtida verkan, liksom det vi upplever idag har en orsak längre tillbaka i tiden.
Men att genom denna livslag lägga skuld på oss själva för tidigare handlingar blir lika kärlekslöst som att fördöma rovdjuret för sin jakt på byte. Det vi tidigare åsamkat andra har varit ett fullt naturligt uttryck i en fas då vi ännu inte hade hunnit skaffa oss erfarenheter att handla på ett mer kärleksfullt sätt. Genom dessa handlingar och de konsekvenser och lidande det så småningom medför, så samlar människan de erfarenheter som sen förhöjer dess uttryckssätt under det fysiska livet. Detta lidande gör oss alltmer ödmjuka, vilket öppnar den inre dörr där högre medvetenhet kan börja utvecklas.
Då monaden, vårt evig jag, går ner i den grovfysiska organismen med nya lägre höljen och gör erfarenheter i en mängd inkarnationer, så är det inte den person vi upplever oss vara i detta liv, som bär en skuld över det förflutna. Utan det är andra inkarnationer, som monaden har gått ner i tidigare för att samla erfarenheter. Då monaden från början endast finns närvarande som en tyst åskådare inom människan, är det den fysiskt inkarnerade människan som alltmer genom sina erfarenheter börjar utveckla monadens medvetenhet. Det är detta livet leder oss fram till; att i allt högre grad leva som självmedvetna monader, i dess rena uttryck, med respekt för allt levande och harmlöshet i tanke, ord och handling.
Samtidigt växer vi i vår förståelse av det större sammanhang vi alla är en del av. Vi människor ingår i ett av naturrikena på jorden, som en del av vår planets organism. Som i sin tur är en del av en större familj, vårt solsystem. Som i sin tur ingår i ett större system. Ju mer kunskap och insikter vi får, desto mer inser vi hur otroligt lite vi egentligen vet om livet, de större sammanhangen och syftena. Den intelligens som styr de större systemen ligger bortom vår fattningsförmåga. Att vi för att få kunskap om tillvaron måste vända oss till den kunskap som våra äldre bröder i högre världar delgivit mänskligheten. Denna kunskap kan vi människor varken nå på egen hand eller genom olika slags medier, vilka endast kan nå emotionalvärlden. Där upplevs allt som illusorisk verklighet.
Vår del i skapelsen kan då sägas vara att genom utveckling skala av lägre uttryck, och utvecklas vidare mot allt högre perspektiv och enhet. För att sedan kunna bidra med vår del i den större planen och arbeta för våra medväsens utveckling.
