Vår inställning till döden präglar också vårt handlande i svåra tider. När vi tror att denna innebär definitiva slutet för vår existens, blir den något att frukta och undvika så långt det är möjligt. Utan förståelse för dödens natur kan vi inte handla på annat sätt än att till varje pris försöka att rädda liv, vilket blir det naturliga och gemensamma målet under svåra kriser, medan andra långsiktiga konsekvenser får komma i andra hand. Människolivet är det som värderas högst när det gäller, vilket visar att något ädelt är under utveckling i människan. Detta ädla behöver uppnås innan livstillit och insikt om högre perspektiv kan vakna, där vi med kunskap om den mänskliga evolutionen kan bemöta och se på livet på nytt sätt. Om hjärtats ädla egenskaper inte utvecklades först skulle vi så småningom riskera bli av en kall och grym natur, lagd åt att välja en mörk väg. Så värnandet om den fortsatta fysiska existensen visar att något gott är under utveckling, då medkänsla, ödmjukhet och andra goda kvaliteter lättare gror under svåra omständigheter. Där får vi även möjlighet att börja omvärdera mycket av det vi tidigare värderat i livet och upptäcka vad som egentligen är väsentligt.

Genom krissituationer ”förbereds marken” inom oss och vi utvecklas. Kollektiva medvetenheten höjs och de bearbetade livserfarenheterna erbjuder en bördigare jord för de frön av kunskap som våra äldre bröder sår, och som då kan gro hos mottagliga individer. En begynnande förståelse för människans utvecklingsväg genom en mängd inkarnationer tar sin början. Vi har att lära att detta jordeliv är endast ett av ofantligt många. Att födas och att dö är liksom aktivitet och vila, båda lika nödvändiga ur det högre jagets synvinkel. Vi går in i och ut ur inkarnation, om och om igen. Det är endast det lägsta av våra höljen vi lämnar bakom oss, den fysiska organismen. Existensen fortsätter, och lika verkligt som vi uppfattar vårt vanliga liv, eller nattdrömmen när vi drömmer, är verkligheten efter den så kallade döden. Det verkliga offret eller ”döden” ur jagets synvinkel är att födas till den fysiska världen…

Den fysiska döden kommer för oss alla förr eller senare. När organismen är tärd och sjuklig kommer det ena eller andra orsaka dess fysiska tillbakadragande. Detta är något oundvikligt, och ur högre jagets synvinkel något nödvändigt och gott. Ett fysiskt redskap som inte längre kan tjäna sin funktion måste lösas ur det fysiska greppet och frigöras för högre existens. Fruktan att förlora nära och kära är förstås stor, då vi i vår okunnighet tror att vi verkligen förlorar dem. Men verkligheten är att vi har älskat varandra i så många skepnader, att vi får vara tacksamma att vi inte minns alla avsked i det förflutna. Men vi möts igen, och banden stärks. Döden är ingenting att frukta utan den är en befriande övergång och glädje när vi går vidare till finare existensvärldar.

Med den moderna teknologin inom vården har kapaciteten att rädda liv mångdubblats, på gott och ont. Ibland kan det vara gott och riktigt, men ibland förlänger det livet i en organism som inte längre tjänar sitt syfte och där det högre jaget bara väntar på lämpligt sätt att gå över. Kunde vi se detta ur det högre perspektivet, skulle vi kanske le överseende åt människornas ihärdiga försök att ”rädda liv”. Många gånger skadar dessa försök mer än de gör gott. Om vi vid svåra och dödshotande tillstånd, där möjlighet till tillfriskning är utesluten, istället kunde acceptera vårt tillstånd som en förberedelse för övergång, med tillit till att inkarnationen går mot sitt slut, skulle vi istället kunna välja att dö tryggt hemma i lugn och välkänd miljö. Med våra nära och kära samlade kan detta bli till en stilla och vacker övergång, ett fint farväl, samtidigt som möjlighet finns att ta hjälp av palliativa insatser vid behov.

Förutom fysiska organismens begränsningar har även skördelagen sin verkan både individuellt och kollektivt. Att människor ”tas ur inkarnation” är ingen slump utan har alltid en orsak, även om den må vara avlägsen och omöjlig för oss att förstå. Vilket dock aldrig skall hindra oss från att värna om och hjälpa varandra. Allt det goda vi kan göra för andra är förutom den genuina omsorgen, även en gottgörelse för gamla skulder och en god sådd genom en ny orsakshandling. Det långa tidsperspektivet är alltid en realitet även om vi människor ytterst sällan beaktar det.

De större perspektiven innefattar bland annat mänskligheten såsom kollektiv, civilisationers uppgång och fall, och planetens evolution, som alla står under kosmiska och solsystemiska lagar. Ur det högre perspektivet är inkarnationen en nödvändighet för att växa genom livserfarenheter, lärdomar och insikter. Sådana vi endast kan få på det fysiska planet. När syftet med den enskilda inkarnationen uppnåtts (något vi ej har möjlighet att nå full insikt i), inga fler möjligheter till lärorika erfarenheter kan erbjudas eller den mänskliga organismen gjorts otjänlig, kallar det högre jaget människan ur inkarnationen för fortsatt tillvaro i högre världar. En helt naturlig process enligt den högre kunskapen.

Alla dessa upprepade inkarnationer tjänar till att utveckla de tolv essentiala egenskaperna hos människan, vilkas uppnående är nödvändiga inför hennes framtida övergång till det femte naturriket. Detta följande naturrike, essentialvärlden eller enhetsvärlden, existerar i finare materievärldar än den fysiska, och där måste allt som inte är enhet, kärlek och visdom vara övervunnet en gång för alla. Innan dess är gemensamma målet i människoriket att uppnå enhet och broderskap i vårt liv på planeten, återspeglat i ett samhällsbyggande av helt ny kvalitet. Då kan mänskligheten genom sitt utstrålande av ljus, kraft och kärlek, fullgöra sin egentliga roll och vara till välsignelse för lägre naturriken.