Livet är ett ständigt pågående samspel mellan det egna upplevda jaget och omvärlden. Då allt levande existerar även och framför allt i en eterisk värld, är våra energier i ständigt samröre med vår omgivning och med helheten av liv. På ett osynligt plan är vi mer Ett än vi anar. Även om våra organiska ögon inte kan uppfatta det, så har vi med teknikens, om än begränsade hjälp, upptäckt sådant som röntgenstrålar, infrarött ljus, radiovågor mm. Sådant som vi använder dagligen utan att kanske reflektera över det. Osynligt likaså, men fullt verkligt.
Något annat osynligt, men likväl fullt verkligt, är våra osynliga kroppar eller höljen. Vi har ju organismen, men den genomträngs också av ett eteriskt hölje, som är den egentliga fysiska kroppen. Sedan har vi ett emotionalhölje, även kallad känslokropp, begärskropp eller astralkropp, och ett mentalhölje och ett kausalhölje. Dessa kroppar känner vi igen som den speciella energi varje människa har. Det kan vi lätt föreställa oss när vi tänker på en människa. Vi känner den energi som gör den människan just till den hon är. Detta osynliga fält vi utstrålar påverkar och växelverkar med allt annat levande vi möter. Detta kan vi uppleva såsom den speciella känsla, stämning, samförstånd, stimulans, glädje eller ibland dränage i möten med andra.
Alla människor är under utveckling. Vi befinner oss alla någonstans på Vägen mellan att vara fullt sovande och omedvetna om vårt sanna jag, till att bli ett kausaljag och vidare till ett essentialjag. Det sistnämnda innebär en fullt uppvaknad människa som är redo att gå vidare som mästare på ett högre plan och utan behov att längre reinkarnera för sin utveckling.
Under denna utvecklingsväg får människan arbeta med frigörelsen från det skenbara jaget, de lägre höljena. Något som sker naturligt genom alla livserfarenheter. När människan blir alltmer medveten, kan hon också se och reflektera över sin egen frigörelse. Det skenbara jaget har tjänat oss under långa tider, och varit en nödvändig del av det mänskliga utvecklingsstadiet, där vi tampats med de fysiska villkoren, våra allehanda begär och svallande känslotillstånd.
Så småningom, genom det upplevda lidandet under inkarnationernas gång, växer känslan av inre styrka och oberördhet. Monadens medvetenhet växer sig till sist så stark att den inte längre identifierar sig med de lägre höljenas automatiska och mekaniska aktivitet. Vi blir inte längre upprörda, utan saker och ting rinner av oss. Vi tar inte åt oss personligt av andras åsikter. Vi kan hålla oss objektiva, med en större förståelse för andras synvinklar. Vi kan se livet och dess händelser ur ett högre perspektiv. Döden blir inte längre skrämmande, utan bara en naturlig övergång till en annan del av tillvaron.
Detta högre perspektiv är en befrielse för människan, då vi inte längre är i känslornas våld. Då de stillade känslorna istället utgår från monaden, växer medkänslan och kärleken till livet. De gamla begären lämnar plats för en högre medvetenhet. Med detta kommer en inre frid och stillhet. Vår inre polaritet förflyttas så sakta från det emotionala till det högre mentala. Där
öppnas våra huvudcentra för en allt bättre kontakt med högre medvetenhet.
