Frön i vinden

Genom vida tidrymder
sänkte sig själen ner.
Längre och längre,
allt djupare in.

Dold av skyddande höljen,
omsluten av materia.
Länge styrd av begär,
återvände hon sökandes.

Stunder av glädje fanns,
ofta var lidandet stort.
Det kära gled ur händerna,
lämnade ett öppet sår.

Lager efter lager föll tills
hon stod med blottat hjärta.
Nya värderingar vaknade,
värnade om Livet.

Så överlämnade hon sig
till något större bortom.
Fri från känslornas våld,
oberörd i själens varande.

Tacksam över livets gåvor
som nu uppenbarades
och flödade rikligt
ur osinlig källa.

Hon böjde sitt huvud
och sänkte sig på knä.
Ödmjuk inför livets rikedom
och sin ringa kunskap.

Steg för steg skingrades
illusionens dimmor.
Hon blickade ut från berget
och såg skönheten i allt.

Så stod hon i eget ljus,
stark och obunden
av världens glamour
och såg den större verkligheten.

Porten öppnades
och kronan gnistrade i ljus.
Det eviga livet uppenbarade
nya vyer av sanningen.

Mänskligheten är i konstant utveckling, men visst önskar vi att världen vore en bättre plats. Vad kan vi då göra för att påskynda utvecklingen, den att utveckla vår högre medvetenhet?

Att våga förändra våra attityder är en bra början. Stolthet stänger bara dörrar för oss. Att hålla kvar vid attityden vi ofta hade som unga; ”jag kan och vet bäst själv”, tjänar oss inte. Med åren och livserfarenheterna kan vi så småningom lära oss att så inte är fallet. Vi växer i ödmjukhet. Men ofta är människan envis och lyssnar ogärna till dem med större erfarenhet och visdom. Om vi människor kunde erkänna detta faktum; att vi vet inte bäst och kan inte allt, det finns alltid mer att lära, att det finns alltid de som går före på vägen. Så kan vi växa vidare, både som individer, grupper och civilisation på den här planeten. Detta innebär ingen värdering, då vi alla bär på den gudomliga gnistan som gör oss alla lika. Ett barn i årskurs nio är inte mer värd än ett barn i årskurs 2. Det är bara ett konstaterande av faktum att vi är olika långt komna på vägen. En väg som vi alla vandrar utan undantag. Av medmänsklig kärlek kan de mer erfarna belysa vår väg. Vi är fria att visa vår villighet att lära, eller gå vår egen väg. Kan vi sluta omhulda det som håller oss kvar i det gamla och släppa gamla mönster, så kan vi frigöra oss och gå snabbare framåt. Genom att förändra oss själva, så kan vi skapa en bättre värld.

I vissa äldre kulturer har man använt sig av en klok metod. Där styr de äldste, de mest erfarna, de med mest visdom. Man låter dessa ta beslut kring frågor som rör gruppen. Varje individs gåva och talang tas tillvara där den bäst lämpar sig. De som är barn ska få vara barn, och successivt växa i ansvar, och de gamla och visa värnar om gruppens bästa. En modell väl värd att fundera på.

Förr eller senare börjar människan att fundera djupare över livets mening. Det kan vara en gryende insikt om något bakomliggande av större natur. Vi börjar förstå att livet är så mycket mer än en slump. En högre medvetenhet börjar ge sig tillkänna. Vi ser den oerhörda intelligensen som yttrar sig genom naturen, universum, våra organismer, ja allt levande. Vi upplever alltmer telepati, synkronicitet och vår intuition börjar vakna. Vi börjar förstå att allt hänger ihop. Att när vi ruckar på den sköra balansen mellan allt levande på jorden, så får det konsekvenser. Dessa kan bli större och allvarligare än vad vi har förstått. Vår planet är ett levande och intelligent väsen, där vi som mänsklighet är ett inslag. Människans uppvaknande är en ständigt pågående process av uppenbarande av allt högre perspektiv.

Mänskligheten har idag spårat ur från den livsbefrämjande vägen. Livet tycks handla om underhållning, konsumtion, karriär, pengar och konkurrens. Allt detta har lett människan bort från henne själv. Man har slutat att ifrågasätta och låter sig distraheras från det verkligt väsentliga. Vi undanhålls från information som skulle kunna väcka oss ur vår dvala. Till exempel att äldre bröder tålmodigt övervakar vår utveckling här på jorden och har besökt oss här sedan länge. Vittnesmål och bevis läcker ut, men drunknar i informationsflödet. Modiga individer larmar om sakers tillstånd, men vi orkar inte alltid ta in. Mitt i allt detta börjar människor att vakna. Och det är hög tid.

När vi börjar förstå sammanhangen ökar också vårt ansvar. Ansvar över våra dagliga val, hur vi väljer att nära eller tära livet på planeten. Uppvaknande leder så småningom till respekt för allt levande och till en kärlek som blir alltmer allomfattande. En önskan att tjäna Livet vaknar i oss. Där kan vi mötas och tillsammans skapa en bättre värld, där vi som mänsklighet har möjlighet att överleva. En värld byggd på frihet, kärlek och
glädje.