Frön i vinden

När i människan väcks en medveten strävan till utveckling, är den till en början tämligen svag. Ansatser att genomskåda den egna personligheten uppkommer på sin höjd sporadiskt, och då oftast vagt. Saken skjuts snabbt åt sidan för att glömmas bort, tills nästa flyktiga stund av samvete visar sig. Att på allvar rannsaka oss själva, se våra svagheter och vad som behöver utvecklas, är nödvändig grund för den som eftersträvar medveten utveckling. Det vi människor är här för att utveckla genom våra inkarnationer, är de tolv essentiala egenskaperna: livstillit, självtillit, lagtillit, rättrådighet, opersonlighet, offervilja, trohet, förtegenhet, livsglädje, målmedvetenhet, vishet och enhet. Dessa innefattar mycket mer än vi till förstone tror oss förstå. Kunskapen om dessa och om livets mening, ger en klar målinriktning för den som strävar efter att växa i både kunskap och vara. Denna målinriktning är den genuine sökarens kännetecken.

Av grundläggande vikt för medvetenhetsutvecklingen är att undanröja alla hinder. Världsliga distraktioner och neddragande intryck är allmänna hinder som effektivt hämmar den viljeansträngning som krävs för att ens försöka. I de fall vi låter dessa styra kan vi heller inte förvänta oss komma någonvart. Att våga genomskåda alla de emotionala illusioner och mentala fiktioner vi inympats med och tagit för sanna utan ifrågasättande, blir likaså nödvändigt för den som vill befria sig och sträva efter medveten utveckling. Andra vanliga hinder är okunnighet, självupptagenhet, begär, lättja, själviskhet, fåfänga och fokus på oväsentligheter. På lägre utvecklingsstadier är dessa fullt naturliga, men någon gång kommer människan till en brytpunkt där hon har möjlighet att gå vidare. Hon blir en sökare.

Om vi bara kommer över tröskeln där vi en gång för alla viker vårt liv åt egen och andras medvetenhetsutveckling, går det desto snabbare. Då är vi även lyhörda för de signaler som kommer till oss om vilka fel vi behöver rätta. Vi anstränger oss att följa de regler och livslagar vi lär oss. Det blir vårt främsta mål att vandra denna väg medvetet och att undanröja de hinder som försvårar detta. För detta krävs urskillning, förmåga att skilja det högre från det lägre, det bättre från det sämre, det önskvärda från det icke önskvärda. Utan värdering och utan insikt om kvalitet, kan vi inte heller ha något att sträva efter. Av denna växande urskillningsförmåga kännetecknas den hängivne sökare som vandrar den gyllene medelvägen, vägen mellan ytterligheterna. Den knivskarpa väg som leder oss till nästa naturrike.

Att lämna detta arbete därhän, är anledningen till att vi människor utvecklas så långsamt. Vi har tiotusentals inkarnationer bakom oss. Liv efter liv repeterar vi mest samma saker. Möjligheter till utveckling erbjuds, men går oss ofta förbi. En dag kanske insikten når oss att våra ansträngningar behöver öka om vi vill komma någonvart. Dock är det viktigt förstå att enligt livslagarna måste varje människa själv bestämma när hon vill påbörja mer medveten utveckling. Det är var och ens eget beslut, enligt både frihetslagen och självlagen, lagen för självförverkligande.

Om vi studerar och får teoretisk kunskap genom esoteriken, måste den även praktiseras i det levande livet. All kunskap vi tar in måste få ändamålsenligt utlopp, för att inte riskera ohälsa med allvarliga blockeringar, och missade möjligheter i kommande inkarnationer. Som vandrare på vägen ingår individen också i olika grupper där vårt bidrag i form av vårt vara verkar antingen höjande eller sänkande på gruppens nivå. För att avancera som grupp behöver var och en bidra med sin ansträngning för att gruppkraften ska kunna stärkas. Underlåtenhet hämmar gruppens gemensamma utveckling och hindrar gruppens uppnående av mål. Att utveckla gruppmedvetenhet är förberedelse för liv i kommande naturrike där enheten är förverkligad.

– i förhållanden av alla slag – mellan vänner, arbetskamrater, partners, i familjen, grupper, länder mm.

Alla relationer för att betraktas som goda präglas av ömsesidig välvilja och med parternas förmåga att vara närvarande och kunna lyssna på varandra. Det innefattar även förståelse för varandras egenart och uppgift. Där är ödmjukhetens egenskap en nyckel, vilken till sin natur innebär lyhördhet, osjälviskhet, pålitlighet, omtanke och ansvar. Genom den tillit som i sådan atmosfär har möjlighet att byggas upp, finns utsikter för långvarig och genuin relation.

En god kommunikation parterna emellan är viktig, där man strävar efter att undvika onödigt tal, monologer om personliga livets alla små detaljer, skvaller och förtal, som allt är lös grund att bygga på. Grundläggande gemensamma intressen eller värderingar gör relationen till ett ömsesidigt utbyte av stöd, erfarenheter eller arbete med bestämt mål. Alla relationer väljer vi dock inte själva utan fås genom livets försorg för ömsesidigt lärande. Där får vi öva förmågan att möta varandra där vi står.

Av stor vikt är att ge varandra frihet. Detta står under frihetslagen, en av de livslagar vi människor har att lära oss leva efter. Det innebär frihet att vara sig själv, bestämma över sig själv, ha rätt till egna tankar och känslor, få ta egna beslut och rå över sin egen tid, utan att därmed inkräkta på andras lika rättigheter eller brista i plikter och ansvar. Där går frihetens gräns. Ingen kan ta sig ”frihet” på den andres bekostnad. Där har gränsen överskridits. Ömsesidig hänsyn präglar varje god relation, i motsats till allehanda själviska krav vilka endast kan verka förstörande på relationer.

Om man har svårt att upprätthålla relationer, och upplever att situationer upprepar sig, kan självrannsakan vara klokt. Problemet ligger ofta i den egna personligheten, då livets läxor återkommer gång på gång tills vi lär oss att hantera dem på nytt sätt. Alltid där själviska motiv blandas in blir relationer därefter, så länge de varar. Grundläggande förutsättning är även förmåga att visa hänsyn, utan att kräva hänsyn, utan att framhäva det egna jagets själviska behov. Hinder för ömsesidiga bestående relationer är självupptagenhet, lättretlighet, oförmåga att lyssna, krav på hänsyn, opålitlighet, oansvar, brist på tillit och oförmåga att lämna det förflutna bakom sig.

I en osund relation där ena parten kräver plats och hänsyn på den andres bekostnad, saknas den grundläggande kvalitet som varje god relation bör byggas på. Där finns alltid valet att lämna relationen, vilket dock kräver förmåga att ta svåra beslut. Ju mer vi kan utveckla inre styrka och oberördhet, inte låta oss triggas, ju starkare skydd får vi mot törnar utifrån. Vi kan stå orubbliga mitt i stormen, trygga, fasta, centrerade i vårt vara, med växande medvetenhet om att vi faktiskt inte är våra känslor och tankar. Vi är den som neutralt förmår betrakta dessa utifrån.

Genom att sträva efter att utveckla verklig självmedvetenhet, genom att utveckla de tolv essentiala egenskaperna, lära oss leva efter livslagarna, och växa i kunskap, kan vi lära oss bygga allt sundare relationer, präglade av vår växande enhetskänsla. Då kan vi även påbörja utvecklandet av den gruppmedvetenhet som är en förberedelse för livet i enhetsvärlden. Det kloka i orden ”lika barn leka bäst” har en verklig och uppenbar mening för den som har förstått.

Våra band till familj och vänner är verkliga och starka, spunna över lång tid genom många inkarnationer. Under utvecklingens gång ges vi nya tillfällen att genom relationer och livserfarenheter utveckla egenskaper och förmågor. Vi får under tiden lära oss ha överseende med varandra i vår ofullkomlighet, inom sunda gränser. Vi kommer alla tids nog nå nästa naturrike, endast tidpunkten skiljer.

Livet är ett ständigt pågående samspel mellan det egna upplevda jaget och omvärlden. Då allt levande existerar även och framför allt i en eterisk värld, är våra energier i ständigt samröre med vår omgivning och med helheten av liv. På ett osynligt plan är vi mer Ett än vi anar. Även om våra organiska ögon inte kan uppfatta det, så har vi med teknikens, om än begränsade hjälp, upptäckt sådant som röntgenstrålar, infrarött ljus, radiovågor mm. Sådant som vi använder dagligen utan att kanske reflektera över det. Osynligt likaså, men fullt verkligt.

Något annat osynligt, men likväl fullt verkligt, är våra osynliga kroppar eller höljen. Vi har ju organismen, men den genomträngs också av ett eteriskt hölje, som är den egentliga fysiska kroppen. Sedan har vi ett emotionalhölje, även kallad känslokropp, begärskropp eller astralkropp, och ett mentalhölje och ett kausalhölje. Dessa kroppar känner vi igen som den speciella energi varje människa har. Det kan vi lätt föreställa oss när vi tänker på en människa. Vi känner den energi som gör den människan just till den hon är. Detta osynliga fält vi utstrålar påverkar och växelverkar med allt annat levande vi möter. Detta kan vi uppleva såsom den speciella känsla, stämning, samförstånd, stimulans, glädje eller ibland dränage i möten med andra.

Alla människor är under utveckling. Vi befinner oss alla någonstans på Vägen mellan att vara fullt sovande och omedvetna om vårt sanna jag, till att bli ett kausaljag och vidare till ett essentialjag. Det sistnämnda innebär en fullt uppvaknad människa som är redo att gå vidare som mästare på ett högre plan och utan behov att längre reinkarnera för sin utveckling.

Under denna utvecklingsväg får människan arbeta med frigörelsen från det skenbara jaget, de lägre höljena. Något som sker naturligt genom alla livserfarenheter. När människan blir alltmer medveten, kan hon också se och reflektera över sin egen frigörelse. Det skenbara jaget har tjänat oss under långa tider, och varit en nödvändig del av det mänskliga utvecklingsstadiet, där vi tampats med de fysiska villkoren, våra allehanda begär och svallande känslotillstånd.

Så småningom, genom det upplevda lidandet under inkarnationernas gång, växer känslan av inre styrka och oberördhet. Monadens medvetenhet växer sig till sist så stark att den inte längre identifierar sig med de lägre höljenas automatiska och mekaniska aktivitet. Vi blir inte längre upprörda, utan saker och ting rinner av oss. Vi tar inte åt oss personligt av andras åsikter. Vi kan hålla oss objektiva, med en större förståelse för andras synvinklar. Vi kan se livet och dess händelser ur ett högre perspektiv. Döden blir inte längre skrämmande, utan bara en naturlig övergång till en annan del av tillvaron.

Detta högre perspektiv är en befrielse för människan, då vi inte längre är i känslornas våld. Då de stillade känslorna istället utgår från monaden, växer medkänslan och kärleken till livet. De gamla begären lämnar plats för en högre medvetenhet. Med detta kommer en inre frid och stillhet. Vår inre polaritet förflyttas så sakta från det emotionala till det högre mentala. Där
öppnas våra huvudcentra för en allt bättre kontakt med högre medvetenhet.